Boston Marathon – race day!

Då var det dags för resans höjdpunkt! Dagen var verkligen en upplevelse, och som alltid upplever man ju saker på olika sätt. Här kommer våran dag, sammanfattad från två olika perspektiv:

Gasellen:
Amerikaner är helt crazy. På ett otroligt charmigt sätt!

Vi hade hårdbevakat väderprognosen under de senaste 2 veckorna, och i det längsta hoppats att prognosen skulle vända till det bättre. Nu blev det tyvärr inte så…

Morgonen började tidigt, vi åt frukost 05:30 för att sedan ta tunnelbanan till Boston Common, där man skulle lämna in sina tillhörigheter och sedan hoppa på en klassisk, gul, skolbuss till starten i Hopkington. Det var en resa på ungefär en timme. När vi steg av bussen var det sjukt kallt i luften. Det hade varit ganska ok temperatur i centrala Boston, men här var det betydligt kallare. Kan det vara de ca. 100 höjdmeterna som gjorde det?

Logistiken funkade finfint!

Vi hade cirka en timme att slå ihjäl när vi väl kom fram, och vi satte oss i första bästa tält. Precis som alla andra gjorde… Vi satt och huttrade och utanför regnade det ganska rejält. Jag startade en timme före Linda, och begav mig ”ensam” iväg till starten. Lyckligtvis var det uppehåll under promenaden till startfållan. Tillslut var det dags, efter nationalsången gick strax startskottet. De snabbaste tjejerna hade startat tidigare, även här släpper dom dameliten innan herreliten, tycker det är bra att de bästa damerna får springa i ensamt majestät.

Starten gick, och de första 7 km var det nerför och väldigt lättsprunget. Första halvan kändes jättebra (minus ett litet stopp när trycket i blåsan blev för stort…) och det rullade på i bra fart. Cirka halvvägs så började det regna rejält, blåst motvind hade det gjort från start… Vädergudarna var inte på löparnas sida denna dag… Vid ca 20 km passeras Wellesley College, och där var det livat. Har aldrig varit med om så mycket hejarop! Var och varannan bar på skyltar där vi löpare uppmanas att pussa de kvinnliga studenterna (det går bara tjejer på Wellesley)…

Halvmaran passerades på 1:27:35 och kroppen kändes pigg och krispig. Hit är det mestadels nerför, och de backar som finns är kvar att göra.

Nu började det gå lite tyngre, och jag valde att ta ett depåstopp på en bajamaja, kanske inte var helt nödvändigt men det skulle iaf göra resten av resan trevligare. Någon minut senare pinnade jag på igen med lite piggare ben. De tre backarna, med avslutande Heartbreak Hill gick trots allt rätt hyfsat, och sen var det mestadels nerför efter 35 km.

Kraften i benen och energin hade sinat något, och trots den relativt lätta avslutningen lyckades jag inte riktigt hålla tempot. Dock hoppades jag länge komma under 3 timmar, och kanske slå mitt pers från Berlin på 2:59:13.

Det sket sig. Det är med blandade känslor man ser klockan visa 3:00:05 när man har passerat mållinjen… 🙂

Jag tror aldrig jag har frusit så mycket som efter målgång. Och jag var inte ensam. Överallt stod det löpare och huttrade. Det var tur att det fanns lite energi kvar i kroppen, så jag lyckades ta mig till mina inlämnade kläder.

Efter klädombyte styrdes kosan mot McDonalds, sällan har en kaffe med mjölk och socker (!) smakat så gott! Här satt jag bra och kunde invänta Linda! Hon dök snart upp, pigg och krispig!

Glidaren:
Ojojoj vilken dag! Och vilket lopp! Och vilket väder! Efter en låååång tur i gul skolbuss (måste varit längre än 42 km, för det kändes som vi åkte i evigheter) så blev vi avsläppta i ett svinkallt, regnigt och blåsigt Hopkinton. Där tillbringades ett par timmar huttrandes med många likasinnade, insvepta i värmefolie… Bara detta var ju en upplevelse.

På skolbussen, fortfarande varma och torra (det skulle ändra sig)

Så småningom var det iallafall dags att bege sig till starten, och så mkt uppvärmning fanns det inte chans till. När vi väl kom iväg gick det lite trögt, dels pga att benen var kalla. Men det var också en del trängsel och det kändes som många sprang väldigt långsamt. Skönt var det iallafall att det började med fina nedförsbackar som gjorde att man automatiskt kom in i rätt flyt trots den bristande uppvärmningen. Första milen var väldigt lättlöpt, men jag hade nog trott att den skulle gå aningen fortare. Kanske var det motvinden och ösregnet som påverkade. Allteftersom vaknade kroppen till liv ordentligt iallafall, säker pga det fantastiska stämningen! Att man kan få sånt publikstöd i detta väder är helt fantastiskt!

Vid halvmarapasseringen hade jag ca en minut tillgodo på sub 3.30 vilket kändes aningen lite med tanke på de kommande backarna. Satte på musiken i öronen, tog lite extra energigel och sen hände det grejer! Plötsligt blev jag jättepigg och kroppen kändes som en maskin! En häftig känsla som har i funnit sig allt oftare den senaste tiden. Tempot ökade, och jag började nästan se fram emot Heartbreak Hill. De fyra backarna mellan km 26 – 34 var inga som helst problem och väl uppe så var jag ganska säker på att jag skulle klara mitt mål.

Sista biten bjöd på ordentlig motvind men ett helt sjukt publikstöd så det var en ren njutning att springa de sista 7 km in i mål! Mäktig känsla att komma in på det långa upploppet och se att klockan står på 3.25.xx! 🙂 Väl i mål så blev det ruskigt kallt och fullt fokus på att hålla värmen och ta sig hem. Väldigt nöjd med dagen och loppet som trots skitvädret blev en väldigt minnesvärd upplevelse!