Sätila Trail 120 – Torbjörns äventyr

Sätila Trail var höstens Vansinniga Projekt.

Enligt hemsidan bjuds man på: ”Sätila Trail – Ett nytt lopp i historiens spår, spring förbi helande djupblå sjöar i Nordhallands inland och över trollens Texelberg. Genom Äskhults gamla kulturbygder, över vattenfall, bräckor och svindlande branter. På stigar, skogsvägar och grusvägar – med start och mål på Lygnerns strand i Sätila.”

Låter ju helt fantastiskt! Enda haken är 120. Det är alltså sträckan. 120 kilometer. 12 mil.

Och här tyckte då Glidaren att det hela hade passerat vansinnets gräns – så långt kan det inte vara nyttigt att springa. Gasellen tyckte däremot att det lät som en sjukt spännande utmaning. Kan man verkligen springa så långt, på en dag?

Veckan innan start såg väderleksrapporten riktigt dålig ut, mycket snö under veckan och sedan regn och några plusgrader under lördagen. Som tur var var verkligen vädergudarna på vår sida denna dag! Vi hade helt fantastiskt vinterväder hela loppet!

Loppet startade klockan 3 på morgonen, och bara det är ju en speciell utmaning. Komma hem från jobbet på fredagen, nervös över utmaningen som väntar och med rejäl packångest. Vilka skor skall man springa i? Är det isigt och snöigt i skogen? Eller barmark? Hur många batterier kommer pannlampan behöva? Hur många Lindor (favoritgodisen Lindor som är god och förpackad i lämplig storlek) kan man få i sig på en timme? Vad skall ligga i första dropbagen (efter 5 mil) och vad skall ligga i andra (efter 8 och 10 mil)? Och sen då gå och till sängs strax efter 21 och ställa klockan på 00:30…

Nåväl, alla 4 i vårt gäng kom till start och vi pinnade iväg i mörkret. Kändes helt absurt. 120 kilometer framför sig, och egentligen ingen aning om hur kroppen skulle reagera.

Stefan och Niklas

Efter sådär en timme började höger ljumske protestera. Fanns definitivt potential till rejäl kramp. Kändes spännande att ha begynnande kramp i ljumsken med 11 mil kvar att springa. Men det blev aldrig värre. Efter 7 timmar var problemen med ljumsken helt borta. Och hur konstigt det än låter så hade jag inga andra problem med smärtor under loppet. Visst blev benen trötta och fötterna ömma, men några större problem blev det aldrig.

Soluppgång!

Solen var väldigt efterlängtad när den väl kom! Så skönt att få ta av sig pannlampan och faktiskt se den otroligt fina natur vi befann oss i! Efter 4 timmar delades vår grupp på fyra tappra löpare upp i två grupper, jag och Tomas ryckte ifrån. Trodde vi i alla fall. Lite ouppmärksamhet gjorde att banchefen fick ringa och berätta för oss att vi inte längre befann oss på banan… Det blev en felspringning på uppskattningsvis 2 kilometer fram och tillbaks. Shit happens. Men vi blev mer försiktiga med navigeringen efter detta…

Och banan var otroligt vacker! Framför allt delen som var längs med Lygnern. Det är definitivt ett område som är värt fler besök!

På väg mot Fjärås!

En fantastisk lyx denna dag var att Glidaren var med som support! Hon dök upp som gumman i lådan när det som bäst behövdes! Med varm choklad, kakor och hembakade fucaccia! Hon gladde många ultralöpare denna dag! Men mest gladde hon Gasellen… 🙂

Varm choklad på gång!

Efter 11 timmar och 80 kilometer var vi tillbaks vid varvning. Nu var det ju ”bara” 40 km kvar, och vi var vid gott mod! Jag passade på att byta skor för andra gången, drack juice och fick extra resorb som Glidaren hade varit snäll nog att fixa under loppet! Nu fanns det inget som kunde stoppa oss och vi pinnade iväg igen. Nu var benen dock rejält sega. Efter att ha vilat i kanske 15 minuter var dom inte villiga att springa igen. Men det är bara att börja, så vänjer dom sig efter ett tag… 😀

Efter 14 timmar och 15 minuter var vi åter vid varvning, och nu hade vi sprungit 100km. Redan rekord i både distans och tid för mig. Nu var vi vid bättre mod och ännu piggare än vid den förra varvningen. Märkligt. Det är inte alltid kroppen beter sig logiskt. Nu hade det återigen blivit mörkt och pannlampan var på. Knepig känsla att börja springa när det är kolmörkt, springa under dygnets alla ljusa timmar och sedan springa vidare när det återigen är kolmörkt…

Nu närmade vi oss Ramhultafallet, och vi hade bävat för den sista biten. Detta var en del av banan som vi hade sprungit i ljus, och då var den riktigt tuff. Nu var det mörkt. När fallet väl är passerat går banan (här fanns ingen stig, det var obanat) rätt upp för ett berg, för att sedan följa en slingrande stig de resterande 5 km till målet. Men här klarade vi oss riktigt bra!

Känslan av att se marschallerna vidd målet är svår att beskriva. Efter 120 km och 16:34 tog vi oss äntligen i mål. Som delad sjua!

Bara några meter kvar!

I mål! Glada och stolta!

Sjukt nöjd med insatsen! Bortsett från ett par småmissar (borde haft gummmidubb från start och det var klantigt att glömma resorben kvar i dropbagen efter 50 km) så gick detta lopp fantastiskt bra! Tyckte aldrig att det blev tråkigt och humöret var gott hela vägen. Vad jag och Tomas pratade om under dessa drygt 16 timmar har jag dock bara vaga minnen av…

Hela passet finns, med GPS-logg och allt, på jogg: Sätila Trail 120

Väl i mål var det inte mycket krafter kvar i kroppen…